Hundliv med Mocca och Minik

Fem valpar tillsammans med mamma Celia

Jan och Pernille hade bjudit in ”sina” valpar till en valpträff hemma hos dem i Rödkaersbro den 28.4. Tyvärr är det ju lite långt för oss att åka så vi fick gläda oss med alla de bilder från träffen vi fick på e-post. Det var faktiskt så mycket bilder att det kommer att ta en tid att processera allting. Vad man i alla fall kan se är att det är en rent fantastisk kull med mycket liv och rörelse. Celia sitter näst längst till höger -- de andra är Miniks syskon. På bilden saknas även Balder som vi träffade när vi var efter Minik och som blev norrman.

Nu känns det som att våren på riktig är på väg, det börjar sakta mak grönska och hundarna njuter av att komma ut till villan. Favoritstenen är i flitigt bruk igen.

Minik och Matte har börjat i Agility! Matte är ju proffs sen tidigare fast hon har haft en liten paus här emellan. Nu har de i alla fall kört igång och början är mycket lovande. Tyvärr har vi inga foton ännu från den nya diciplinen eftersom husse inte är välkommen ännu då det troligen skulle få Minik ur fokus.

Mycket har de att tänka på i alla fall eftersom Agilityn nog är en sidodiciplin och allt vi lärt i jaktträningen alltid går först. Minik tycker i alla fall att det är mycket kul med nya saker men vissa saker är lite svårförstådda. Som t.ex. godisskålen som skall locka hunden att ”gå framåt” -- den visade sig vara ypperlig att apportera. Så i stället för att på kommando rusa fram till skålen och ta en godis -- rusade Minik fram på kommando och apporterade hela skålen åt matte… inte illa…

Samma sak visade sig med ett kastrullock som skall användas för att lära kontaktytor -- ypperlig apport. Matte har alltså fått lägga om taktiken lite men vad gör det så länge Minik tycker det är kul…

Då vi inte har några agilitybilder ännu kommer några från vårisarna ute vid villan för några veckor sedan!

I dag fick vi besök av vår kompis ”Lilli” som är en jättefin och söt Labrador. Matte var ut och lade tre blodspår i skogen med älgben i slutet. Mocca har ju provat på spårningen tidigare och verkligen älskar det. För Minik och Lilli var det första gången. På båda märkte man att det var nytt men båda klarade båda sina sök men bravur.

Annars är ju det här med spårning en riktigt rolig hundsysselsättning och hundarna gillar det skarpt. Problemet är att det är ett himla klottande med blodet och i jämförelse med hur länge det tar för hunden att söka ett spår så går det åt en massa tid i förberedelserna…

Men som sagt, huvudsaken är att hundarna har skoj!!!!

Så var det dags i dag då för Miniks första utställning. Det är odiskutabelt att det nog var Husse som var mest nervös för dagen -- kanske inte så konstigt med den långa utsällningserfarenhet han har…

Tydligen har ändå utställningsträningarna varit till hjälp, också för Minik för han var faktiskt ganska lugn trots hundratals andra hundar och lade sig snabbt till ro i buren vi hade med.

I ringen gjorde varken husse eller Minik bort sig en enda gång -- okej med undantag av att domaren tyckte att det var helt onödigt för husse att hela tiden lyfta svansen på Minik… Kan fortfarande inte förstå varför inte jag får då alla andra också gör det. Nåväl, domaren Siv Sandö från Norge gillade helt klart Minik och även om vi blev andra och fick nöja oss med reservsertifikat så kom hon uttryckligen efteråt och berömde honom.

Minik blev alltså Excellent, han vann Junioklassen, blev andra hane, kvalificerad för Sertifikat och fick slutligen ett reservsertifikat så vi är mer än nöjda och stolta! Vinnaren var en unghund på 1 år och 8 månader och det syntes nog i jämförelse att Minik nog ännu skall växa till sig lite.

Så här lät i alla fall domarens bedömning av Minik:

” Mycket god typ. Fin storlek. Bra könsprägel. Vackert huvud och uttryck. Bra hals och skuldra. Något rak överarm. Kropp i utmärkt kondition. Tillräckligt vinklat bakparti. Bra tassar. Önskar något mer förbröst. Rör sig effektivt. Tilltalande temperament.”

Slutligen naturligtvis en bildkavalkad:

Hej!

Jag heter Minik och har just fyllt ett år… vad det nu sedan är. Viktigast i mitt liv nu är att det vita som senaste tiden har stört min framfart nu verkar försvinna någonstans. Det bästa med det är att nu är naturen fylld med oemotståndliga dofter som hela tiden ska vägas mot det där förbenade dubbel-pipet från husse… Jag vet att det är nån form av samlingssignal men hur ska man kunna avbryta sitt eget program bara för lite pip.

I dag fick vi åka till Molnträsket och gå -- nåja gå och gå -- vara ute i alla fall. Det där med att gå förstår jag överhuvudtaget inte, man har väl fyra ben för att springa. Hursomhelst så fick jag nys på lite dofter och bestämde mig för att utforska dem. Husse blev visst lite bitter på mig men konstaterade åt matte att 10 km på en knapp timme inte är så dålig motion…

Fick gå bakom husse till bilen sedan vilket inte ingick i planen… måste nog överväga pipen bättre i fortsättningen. Väl hemma var det två råttor som sprang på granngården. Ville så gärna jaga dem men tydligen inte möjligt, fick bara stå bakom staketet och studera. Hur kul är det? Nåväl, nu är vi ganska trötta men mycket nöjda med dagen!

- Minik -

Husses kommentar: J**la hund o grannens råttor är Chihuahuan!

Takatalvi är kanske ett av de bästa beskrivande orden som finns på finska! Det var nämligen just vad vi råkat ut för i dag den 6 april just som våren ska vara som bäst. 10 centimeter nysnö och man borde gräva fram snöplogen igen. Tror ändå att vi skräpar i det, det smälter nog snart bort.

Takatalvi betyder alltså fritt översatt ”vinterbakslag”…. Vovvarna verkar dock inte tycka det är något bakslag och oj vad vackert det blev!

För exakt ett år sen fick vi ett glatt samtal från Danmark som berättade att det fanns en liten valp åt oss. I dag fyller den lilla krabaten ett år!

Oj vad mycket liv och glädje han gett oss!

Grattis på födelsedagen Minik och alla syskon!